Nils Lindgren (1912-1980), är en av de stora pionjärerna inom svensk musikpedagogik och musikterapi. Kanske den allra största, bara relativt okänd då han inte var akademiskt skolad och inte dokumenterade mycket av sitt arbete. Nils Lindgren gjorde banbrytande arbeten kring barn och ungdomars rätt till musik och musikundervisning redan på 1930- och 1940-talen, långt innan den kommunala musikskolan fanns eller begreppet musikterapi var känt.
Nils Lindgren fick snart smeknamnet ”Skrammel-Nisse” efter sitt mest använda arbetssätt – fri improvisation, eller skrammel-orkester som han kallade det.
Skrammel-Nisse var långt före sin tid i synen på barn och musik med sin tillitsfulla och bejakande hållning till människors inneboende lust, kreativitet och egna förmåga att uttrycka sig, lära och utvecklas. Redan på 1940-talet personifierade Nisses arbete en grundsyn på barns utveckling och lärande som präglar förskolans och skolans styrdokument idag (allt sedan 1994 års läroplaner), men som än idag inte alltid fått fotfäste: en barnsyn som betraktar barn som kompetenta, kommunikativa och skapande individer med en egen personlighet, integritet och med rätt att både synas och höras i alla sina tonarter och språk.
Skrammel-Nisse använde musikalisk improvisation som grund för att arbeta med grupper av barn, unga och vuxna i allt från egen privat musikskola för arbetarbarn och utsatta ungdomar till etablerade behandlingsverksamheter som PBU, barnbyn Skå, vuxenpsykiatri, missbrukarvård och kriminalvård, ända fram till sin död 1980. På 1950-talet arbetade han ihop med socialarbetare och terapeuter som Gutav Jonsson, Miriam och Joacim Israel och Nic Wall i Oslo. Skrammel-Nisse var under många år den blivande musikpedagogikprofessorn Bertil Sundins mentor och pedagogiska förebild. Senare var Skrammel-Nisse också en av inspiratörerna till Musikhandledarutbildningen i Härnösand då den startade 1976, och han utsågs som den första hedersmedlemmen i SMF, Svenska Förbundet för Musikterapi, samma år.
Ulf Jederlund har i sitt pedagogiska och terapeutiska arbete haft Skrammel-Nisses kunskaper om barns musikalitet och utveckling liksom arbetsmetoderna baserade på fri improvisation som ledstjärna och inspiration. Nils begrepp ”det musikaliska kladdstadiet” har varit en viktig metafor för att visa på behovet av ett naturligt, utforskande och lekfullt förhållningssätt till musiken som grund för ett allt mer avancerat musicerande på senare nivåer.
Längre fram kommer dokumentation som Ulf samlat in kring Nils Lindgren att publiceras här. Tills dess kan den intresserade läsa den härliga lilla boken ”Musik med barn”, som Nils skrev tillsammans med journalisten Lilian Öhrström 1979, året innan han dog.
Boken gavs ut i en omarbetad andra utgåva 1992 av Musiklådan, med de många fina illustrationerna gjorda av Marie Rosén (flera av dessa syns här på hemsidan).
Boken finns att låna på bibliotek, eller beställas här genom oss, skicka ett mejl bara.
